(Alltså inte rodd som i när man ror, utan som i roddigt)
Idag blir det en liten insikt i dom senaste veckornas arbete:
Om man tittar på ett roder uppifrån så ser det ut ungefär så här:
(Jens har lärt mig massor om hur den där profilen påverkar rodrets egenskaper, men det sparar vi till en annan gång)
Sen sitter rodret på en axel som går upp i båten, ungefär så här:
…men när man sen kommer till säkerhetsbestämmelserna, då blir alla nervösa över att axeln ska gå av om båten till exempel råkar få en elva-meters brytande våg över sig snett bakifrån. Det har jag fått. Flera gånger. Så jag blir också lite nervös. Och då har man gamla fina regler i havkappseglingskonstruktionssammanhang som heter ABSORY (Fem poäng till den som orkar läsa) som talar om hur stark axeln ska vara.
Och då blir den så här ungefär:
…och det tror jag inte Jens skulle gilla alls!
Så då får man fundera på att göra sin axel i nått superstarkt material, så den får plats inne i rodret.
Till exempel finns det flygplansaluminium som är rätt starkt. Fast det är känsligt för korrosion och blir lätt till mjöl i saltvatten förstås…
Och så finns det specialvarianter på stål som är rätt starka. Fast det blir TUNGT. En axel väger 125kg! Det dubbla för två… Och så är det ju inte så bra med stålaxlar i aluminiumskrov heller.
Eller så kan man göra axeln i kolfiber, det blir jättestarkt och lätt. Men kolfiber under vattnet i ett aluminiumskrov är också korrosionsbenäget, kolfibern äter upp aluminiumet runt omkring sig. Så det är inte heller bra.
Eller så kan man göra axeln i vanlig glasfiberarmerad plast som vanliga Svensson-segelbåtar är gjorda av. Det blir starkt och kan få plats. Men då funkar inte alla beräkningar i säkerhetsstandarden längre, för glasfiber är mycket mer komplicerat än en metall att räkna på. All beror på åt vilket håll fibrerna går och hur mycket plast kontra fiber det är inblandat i materialet. Så då säger säkerhetsinspektörerna att i så fall får du skicka axeln till ett certifierat mätlaboratorium som kan tala om vad den håller för.
Å så blev livet jättekomplicerat… rodd, rodd, rodd i flera veckor med det här.
Och så räddningen: Den nya EU-standarden för roderaxel-säkerhet har liiite lägre krav en den 15 år gamla amerikanska. Plus att den säger att beräkningarna ska göras i det som heter “Maximum Loaded Displacement Condition” eller mLDC, och för Journeyman är mLDC när båten är fullastad med 12 personer och alla tankar, inklusive båda trimtankarna, är fulla med vatten. Då är inte Journeyman en så särskilt lätt båt längre (22 ton), och då sjunker kraven på axeldiameter.
I och för sig en helt vansinnig situation som aldrig kommer att inträffa, men det är så oerhört mycket säkerhetsmarginal innbyggd i dom där reglerna så bara jag klarar kraven med en axel som får plats inne i rodret och är gjord i ett vettigt material så är jag glad och nöjd.
Så till slut blir det en axel i samma korrosionståliga aluminium som jag har på andra högt belastade ställen i båten. Oroa er inte. Den är ändå 110 mm i diameter. Föreställ er en solid stång i höghållfast aluminium, en dryg decimeter i diameter, och försök böj den :-) !